klarat

Nu gick jag på't igen, åkte med på mammas flexpass som är ett pass för att träna upp rörligheten i kroppen. Visst, det behövdes nog, men det saknades tillfredsställelse när jag med knotiga ben försöker göra mig graciös inför alla andra som tränade. Min pappa och bror var också med, de sprang till friskis, jag och mamma tog bilen.

Med fjäderlätta fötter studsar vi över den ljusa parketten inne i stora salen. Med energiska armar försöker vi hålla takten till mamma som står där framme och instruerar. Jag tyckte att det var skönt att pappa och bror var med, så slapp jag skämma ut mig ensam. Men när jag vänder mig om för att få en igenkännande nickning av dem, eftersom övningen vi just gjorde var i princip omöjlig att utföra, fick jag ingen. I jämförelse med mig såg de ut som erfarna yogainstruktörer och deras leder och muskler följde smidigt med i musiken. Jag själv kämpar med att nå armarna runt mina knän och försöker hålla huvudet uppe i hopp om att få tag i lite syre. När jag väl når runt, strejkar mina leder, låser sig och ger ifrån sig ett KNAK!

Vet inte om denna form av träning är bra för min kropp. Kanske är den endast ämnad för soffliggande position. Med lite träning blir ju säkert min kropp mycket smidigare men jag kan ju inte ta med mig mamma till Halmstad.

Nu vet ni