klarat

Gick och tränade igår efter jobbet och passet började 17.30. Ett helt vanligt gympa pass med extra styrka. Jag är as taggad och kör på för fullt. I tredje låten, som var So What med Pink, trampar jag helt snett när jag ska landa från ett hopp med höga knän. Jag faller ner på golvet och känner smärtan ta över. Ledaren springer fram och frågar om jag ska ha is...? Jag tackar ja genom tårar och håller om min fot. Ingen hjälper mig, ingen frågar hur det gick, utan alla fortsätter att hoppa i takt till musiken. Jag fick dra mig med armarna mot sidan av salen och kom upp med hjälp av väggen. Herregud, vad är det för fel på människor? Hade jag sett någon ramla ihop bredvid mig, hade jag bannemej varit först på plats. DÅLIGT!

Det äckliga var att jag stod längst fram i salen med en spegel framför mig. Jag såg när hela foten vek sig i en onaturlig vinkel, vilket inte är något kul att se när det genast går upp för en, vems fot det är.

Satt kvar ett tag i salen och sen reste jag mig upp och hoppade ut på ett ben. Veronica befann sig på uppvärminings-maskinerna och sprang fram till mig och hjälpte mig till en soffa så att jag kunde ligga ner. Jag fick även is av en motionär som hade sprungit upp till receptionen. Skönt att det finns några som vet hur man beter sig i sådana här situationer.

I soffan låg jag bra och dessutom kom alla snygga personliga tränare fram och undrade vad som hänt och hjälpte mig med utomordentliga råd! Tack! Sedan var det dags att försöka ta sig hem, vilket inte var det lättaste då det är is exakt överallt, med ett tunt lager snö ovanpå! Det går heller inte någon direkt buss, utan man måste byta och gå en bit.

Skönt att komma hem, men jag behövde ett par kryckor. Vi tog en taxi till några vänner som hade ett par och så direkt tillbaka igen. Skönt att Veronica inte jobbade så att hon kunde hjälpa mig. På kvällen blev det värre och jag fick ringa mina hyresvärdar som bor ovanför oss. De är 80 år gamla och hade gått och lagt sig, men Arnfinn, som mannen heter, var snabbt på fötter för att nödsätta den söta svensken Klara Thun!

Nu ligger jag i sängen med foten i högläge. Gick till jobbet i morse vilket var jävligt bökigt. Det går inte så bra att jobba i en skoaffär med ett par kryckor, så min chef skickade hem mig. Det var nog bra eftersom min värktablett börjar släppa och jag börjar känna att jag använt foten lite flr mycket på jobbet.

Detta suger! Detta är sista helgen jag kunde gått ut på byn och fest innan vi flyttar hem och nu kan jag inte ens stödja på min fot!

Helvete.



Nu vet ni